Bilen är människans bäste vän

Det är inte svårt att räkna ut varför man hellre sitter i bilen bakom ratten än står och väntar på tåg och buss som aldrig kommer.

Under vargavintrar som den vi just har genomlevt, blir man klar över vad som är människans bästa vän och räddare i nöden. Det handlar om bilen - av många utpekad som en miljöbov som leder till jordens undergång och innan dess orsakat såväl skador som ond bråd död.

När det miljövänliga offentliga transportsystemet kollapsat av snö, kyla och is har desperata privatpersoner sett bilen som en räddning för att alls komma till sina arbeten, uppdrag och släktingar. Vem överlever att dagligen stå ute i kyla och snöstorm och till sist konstatera att inga transportmedel finns att tillgå över huvudtaget? Så var ju situationen med våra spårbundna färdmedel såväl i storstan som i landsorten.

Bilen har i dessa katastrofsituationer räddat människor från både förfrysning och försening. För en gångs skull har också fenomenet samåkning etablerat sig allt bredare. När transportsystemet slås ut visar vi allt större vilja att hjälpa varann. I Stockholm har man kunnat se bilister plocka upp stelfrusna fotgängare på väg från förorten till city, efter att ha gett upp väntan på en tunnelbana som aldrig kom.

Jag konstaterar under mina arbetsresor med bilen att antalet bilar i trafik ökat dramatiskt under de värsta vinterveckorna. Det är inte svårt att räkna ut varför man hellre sitter i bilen bakom ratten än står och väntar på tåg och buss som aldrig kommer. Den ombonade värmen i bilen är helt enkelt trevligare än den bitande kylan utomhus.

Som bilåkare kanske jag blir försenad, kanske får jag vända hem igen, vilket hände mig en av de värsta dagarna med snöstorm. I stort sett kom jag ändå alltid med bilens hjälp fram, bara det fanns bränsle nog i tanken. Olyckorna var dessutom färre eftersom trafiken gick sakta och förarna var extra försiktiga.

Det är inte utan att en gammal bilentusiast som jag anar vår i luften för bilen efter denna dryga vinter. Betydelsen av bilen som privat transportmedel är oöverträffad. Vi klarar oss inte utan den.

Det må vara politiskt inkorrekt att gilla bilar för sitt eget höga nöjes skull. Jag erkänner dock min böjelse för motoriserad njutning. Det är en stor tillfredsställelse att efter vinterdvalan få vrida om startnyckeln och lyssna till den vackert mullrande och spinnande V8:an under locket på fritidsåket, en importerad och komplett utrustad BMW från 1999 som kostat mig en femtedel av vad en modern elhybridbil kostar.

Blir jag trodd om jag säger att jag klarat av att köra den under 0,9 l/mil laglig landsvägskörning?

/Ledare i Motorföraren nr 3/10