Bilen är människans bäste vän

Det är inte svårt att räkna ut varför man hellre sitter i bilen bakom ratten än står och väntar på tåg och buss som aldrig kommer.

Under vargavintrar som den vi just har genomlevt, blir man klar över vad som är människans bästa vän och räddare i nöden. Det handlar om bilen - av många utpekad som en miljöbov som leder till jordens undergång och innan dess orsakat såväl skador som ond bråd död.

När det miljövänliga offentliga transportsystemet kollapsat av snö, kyla och is har desperata privatpersoner sett bilen som en räddning för att alls komma till sina arbeten, uppdrag och släktingar. Vem överlever att dagligen stå ute i kyla och snöstorm och till sist konstatera att inga transportmedel finns att tillgå över huvudtaget? Så var ju situationen med våra spårbundna färdmedel såväl i storstan som i landsorten.

Bilen har i dessa katastrofsituationer räddat människor från både förfrysning och försening. För en gångs skull har också fenomenet samåkning etablerat sig allt bredare. När transportsystemet slås ut visar vi allt större vilja att hjälpa varann. I Stockholm har man kunnat se bilister plocka upp stelfrusna fotgängare på väg från förorten till city, efter att ha gett upp väntan på en tunnelbana som aldrig kom.

Jag konstaterar under mina arbetsresor med bilen att antalet bilar i trafik ökat dramatiskt under de värsta vinterveckorna. Det är inte svårt att räkna ut varför man hellre sitter i bilen bakom ratten än står och väntar på tåg och buss som aldrig kommer. Den ombonade värmen i bilen är helt enkelt trevligare än den bitande kylan utomhus.

Som bilåkare kanske jag blir försenad, kanske får jag vända hem igen, vilket hände mig en av de värsta dagarna med snöstorm. I stort sett kom jag ändå alltid med bilens hjälp fram, bara det fanns bränsle nog i tanken. Olyckorna var dessutom färre eftersom trafiken gick sakta och förarna var extra försiktiga.

Det är inte utan att en gammal bilentusiast som jag anar vår i luften för bilen efter denna dryga vinter. Betydelsen av bilen som privat transportmedel är oöverträffad. Vi klarar oss inte utan den.

Det må vara politiskt inkorrekt att gilla bilar för sitt eget höga nöjes skull. Jag erkänner dock min böjelse för motoriserad njutning. Det är en stor tillfredsställelse att efter vinterdvalan få vrida om startnyckeln och lyssna till den vackert mullrande och spinnande V8:an under locket på fritidsåket, en importerad och komplett utrustad BMW från 1999 som kostat mig en femtedel av vad en modern elhybridbil kostar.

Blir jag trodd om jag säger att jag klarat av att köra den under 0,9 l/mil laglig landsvägskörning?

/Ledare i Motorföraren nr 3/10

Nej till bonusviruset

Vi är många som vanmäktigt svurit framför tv-apparaten och knutit näven i byxfickan, när rena fantasibonusar helt lagligt försvunnit till vissa chefstjänstemäns privata konton. Själva hänvisar de bara pliktskyldigast till ingångna avtal. Ännu mer pinsamt blir det när deras styrelser legitimerar fasonerna genom att referera till ”marknaden”, som utpekas som boven i dramat utan att någon kan rå på den.

Starkast tycks bonusraseriet ha slagit rot i finanssektorn, där en ny grupp högavlönade finansmän sticker oss i ögonen. Det tycks inte spela någon roll om deras företag går bra eller dåligt. Fantasisummorna ska betalas ut i alla fall.

Hur många av oss har trott att vi skulle kunna påverka sådana fenomen? I den ideella sektorn har de flesta betraktat bonusspelet med viss hjälplöshet långt från folkrörelsernas vardag. Faktum är dock att även ansvarsfulla folkrörelser placerar sina pengar någonstans. Hög avkastning gynnar verksamheten och det gäller att hitta placeringar som ger mer än vanligt bankkonto. Många folkrörelsemiljoner parkeras därför i olika fondbolag eller via stiftelser man är ägare eller partner i. Det gäller även MHF.

När MHF var med och bildade AktieAnsv ar på 1960-talet var målet att hitta en ansvarsfull kapitalplacering utan att någon tjänsteman krävde att få bli stenrik på kuppen. Sedan dess har AktieAnsvar bytt ägare några gånger samtidigt som placeringarna gett god avkastning. Tyvärr har bonusviruset drabbat även AktieAnsvar och dess chefstjänsteman har vissa år kunnat kvittera ut en fjärdedel av bolagets vinst som bonus.

Det finns inget annat sätt att komma tillrätta med dessa avarter inom samhällsekonomin än att utöva vanligt, simpelt konsumentinflytande. Som vd för folkrörelsen MHF föreslog jag nyligen att MHF:s pengar skulle flyttas bort från AktieAnsvar, vilket nu genomförs. Det handlar till exempel om de pengar i MHF:s trafiksäkerhetsfond. Alla de vikta sedlar, mynt och gåvor som skänkts via olika insamlingar ska placeras i sammanhang där vanligt folks moral och etik råder. Det gäller såväl chefsbonusar som att undvika placering i vapen-, tobak -eller alkoholindistri.

MHF har därmed lämnat sitt bidrag i samhällsdebatten. Jag hoppas att vi får många efterföljare. Då blir det lättare att se våra småsparande medlemmar i ögonen.

/Ledare Motorföraren 2/10

Bolag eller Bodega?

I förslaget till ny alkohollag vill regeringen utreda möjligheten till gårdsförsäljning av alkohol berättas i en debattartikel i Göteborgsposten. Bakgrunden är väl att det kontinentala frihetsperspektivet lockar kan jag tänka. Dessa bör reflektera över ett och annat kontinentalt alkoholperspektiv:

I det som många svenskar uppfattar som "den Europeiska förebilden" hör att såväl alkoholkonsumtion som medicinska alkoholskador i ländernas befolkningar, vida överstiger svenska nivåer. Det till alkoholkonsumtionen kopplade rattfylleriproblemet på Europeiska vägar överstiger även det svenska nivåer, och det med råge.

Är det en bra förebild så säg?

Sambandet mellan alkoholkonsumtion och rattfylleri är vetenskapligt belagd. Europeiska beslutsfattare vill minska rattfylleriproblemet, de har ofta Sverige som förebild och anger restriktiv alkoholpolitik som en framgångsfaktor. Medicinska och sociala alkoholskador varhelst de inträffar,i familjen eller i trafiken, måste bekämpas med olika medel. Dit hör t ex tuffa restriktioner, det är där institutioner som Systembolaget kommer in i bilden.

Vad butiken skall heta som reglerar konsumtionen kan diskuteras men "Bolaget" har i alla fall hittills varit framgångsrikt i sitt uppdrag. Det är tveksamt om en "Bodega" kan konkurrera om detta.

Jag har aldrig varit med om något liknande

Jag har deltagit i många presskonferenser under mina år som vd för MHF. Men den entusiasm och det intresse som mötte mig på den stora, ryska presskonferensen i Moskva nyligen var helt outstanding. Cirka 20 ryska journalister översköljde mig med nyfikna och vetgiriga frågor om hur MHF och Sverige processat fram en utveckling på alkolåsområdet, som skulle kunna rädda tusentals liv på vägarna i Ryssland.

Kanske det är vår tur att smittas av länder utanför vårt eget? Det vi har åstadkommit i Sverige väcker stor beundran i Ryssland, som idag har en förfärande olycksstatistik.



Det var i samband med en internationell trafiksäkerhetskonferens i Moskva som MHF fick chansen att visa vad som skett på alkolåsområdet i vårt eget land. Bakgrunden till det stora intresset i Ryssland är de monstruösa olyckstalen i trafiken. Hör här: 30 000 människor omkommer i trafiken i Ryssland varje år. I Moskva dödas 500 fotgängare om året bara på övergångsställena. Alkoholen antas spela en övervägande roll som döds- och olycksfaktor.

Bilismen i Ryssland har exploderat efter järnridåns fall. För 20 år sedan fanns det få privatbilister i Moskva. Idag är det kaos, trafiksystemet är överbelastat eftersom man inte inte har planerat för denna utveckling.

Det är inget tvivel om att de ryska myndigheterna inser vidden av problemen.

Vid den stora trafiksäkerhetskonferensen i Moskva nyligen, som gick under namnet Traffic Safety Forum, deltog trafiksäkerhetsministrar från hela världen. President Medvedev uttryckte sig rakt och tydligt om Rysslands trafiksäkerhetsproblem. ”De är monstruösa och kraftfulla åtgärder måste vidtas framförallt mot rattfylleriet. Ryssland har som bekant hög alkoholkonsumtion i befolkningen” framhöll den ryske presidenten i konferensen och jämförde omfattningen av trafiksäkerhetsproblemet med storleksordningen på finanskrisen.

MHF var inbjudet att tala om det svenska alkolåsexemplet i ett seminarium under konferensdagarna. Åhörare var polischefer, beslutsfattare i myndigheter och på ministerier, analytiker och den ryska pressen. Ryssarna förundrades över hur vi i det lilla landet Sverige lyckats med att införa alkolås för såväl dömda rattfyllerister som inom yrkestrafik och dessutom hittat fler användningsområden såsom kärnkraft, spårvagnar och färjeterminaler.



När vi nu har summerat 2009 kan vi konstatera att det blev det bästa trafiksäkerhetsåret någonsin i vårt eget land. 355 fick sätta livet till mot 397 året innan. Antalet döda i trafiken har inte varit så lågt sedan statistik började föras 1935. Den sällsynt djupa lågkonjunkturen är säkert en av huvudförklaringarna till de låga dödstalen. Färre mil har blivit körda av privatbilister och yrkestransportörer. Helt säkert har summan av alla genomförda åtgärder såväl inom lagstiftning, längs vägarna och i bilindustrin också bidragit till det sensationella resultatet.

Det resultat som syns visar dock att det fortfarande är fullt möjligt och dessutom alldeles för enkelt att starta och framföra ett fordon hur alkohol- och drogpåverkad som helst. Det känns nästan lite primitivt med tanke på trafiksäkerhetens utveckling i övrigt. MHF:s utmaning om alkolås i alla bilar måste till varje pris genomföras. Trots de unikt låga dödstalen dör 100 människor i onödan varje år på våra vägar som ett direkt resultat av alkohol och droger bakom ratten.

Fler bilister trotsar trängselskatten

Det visas i SVT Rapport på onsdagskvällen. Orsaken sägs vara den framgångsrika miljöbilspolitiken säger Miljöpartiets representant Yvonne Ruwaida och tillägger att det nu finns fler möjligheter att minska bilismen i innerstan. Hon föreslår bl a trängselskatt på Essingeleden.

Det förslaget ogillar jag kraftfullt. Jag har visserligen vant mig vid trängselskatten och ser med egna ögon morgonens strömmar av enmans- eller enkvinnobemannade bilar som i en enda långsamt slingrande kö över gamla Skanstullsbron försöker ta sig in i stan. Jag frågar mig varför, jag promenerar snabbare mellan Hammarby Sjöstad och Skanstull.

När det gäller Essingeleden skall jag gärna bjuda Ruwaida på några bilturer på densamma i rusningstid. Essingeleden borde döpas om till Essingeproppen. Att denna snart 45-åriga trafikled, den enda med någon kapacitet genom Stockholm, håller på att kollapsa undviks inte genom avgiftsbeskattning. Det finns ingen stans att ta vägen efter det att avgifterna trängt ut alltfler bilar till dennna skruttiga trafikled och de flesta som befinner sig där gör det därför att de inte har något vettigt alternativ.

Den dag då förbifart Stockholm är körklar är jag beredd att betala en avgift för att få den finansierad, inte förr. Då kan Essingeleden betraktas som en innerstadscirkel och då kommer saken i annan dager tycker jag.

Tour de Chance

Cykling är en både rolig och bra motion. Det kan också vara ett billigt sätt att transportera sig till jobbet. Om man inte vill betala med livet som insats förstås. Dom kommer i klungor, kör mot rött, kryssar mellan filerna, struntar i övergångs- ställen, drar på så till och med mopedisterna blir frånkörda. De som kommer från förorten på väg till sta´n har oftast hjälm. Många av de vuxna som bor innanför tullarna och cyklar i den farligaste trafikmiljön, tycks ha så tjocka skallar att de inte behöver hjälm. En dag såg jag ett förståndigt barn med hjälm som satt bakpå hjälmlös mammas cykel.

Vad är det som gör att det mitt i bilisternas goda trafikdisciplin tycks råda tvåhjulig anarki?

Den som nästan fått nästippen och tårna avklippta längs Götgatans "Tour de Chance" håller sig för skratt.

Dubbfritt på väg

I många frågor har mänskligheten en tendens att vilja dela in sig i "för eller emot". Nu senast gäller polariseringen dubbdäck eller inte dubbdäck. Ingen kan förneka att dubbarna gör nytta i vissa situationer men är de värda miljöpriset?
På TV för en stund sedan kom nyheten att det blir dubbfritt på den mest partikelförorenade gatan på Södermalm, Hornsgatan. Senare kan fler gator bli aktuella.

Är jag själv för eller emot?

Mitt svar blir: De senaste åren har jag inte haft behov av dubbdäck på det underlag som mina bilresor körts. Mestadels i Stockholmsregionen. Om det blir överfallsväder och blankis någon dag tar jag tåget!

Jag kommer aldrig mer att köpa dubbdäck till min bil. Familjens andrabil bullrar störande mycket med sina dubbdäck, när det blir dags för däckbyte blir det dubbfritt på den också.