Trafikvett – en bristvara (Ledare i Motorföraren 4/08)

”Jag är en lugn och sansad person som inte gärna brusar upp. Varje år kör jag 4-5 000 mil.

Om jag bestämmer mig för att hålla laglig hastighet lägger sig i stort sett alla bilister två till fem meter bakom min bil. Det är alla sorters förare: yngre, kvinnor, män, svenskar, utlänningar, lastbilar, bussar, färdtjänst, skolskjutsar – det är helt otroligt. Tydligen måste man idag köra för fort för att slippa påkörning bakifrån!

Trots all säkerhetspropaganda om avstånd och hänsyn väljer normalt sett kloka och intelligenta människor att strunta i ett normalt säkerhetsavstånd.

Ibland slår jag på varningsblinker (vilket antagligen är mot reglerna) för att få dem att lägga sig på längre avstånd. Då brukar taxi och färdtjänst förstå vinken. Men många andra visar antingen fingret eller fattar överhuvudtaget ingenting.”

Det skriver Åke Blomdahl i Rimbo i ett brev till oss på Motorföraren. Efter många års diskussioner om Nollvisionen återkommer den ständiga frågan:
- Hur lär man sig trafikvett?

Teorin bakom den så kallade Nollvisionen uttrycker att ingen människa ska behöva betala med sitt liv på grund av misstag i trafiken. Det är en human tanke och på den grunden har trafiksäkerhetssystemet utformats. Det har inneburit att tekniska lösningar har prioriterats för att reducera dödsfall och skador.

Men vart tog människan vägen? Det känns nästan som om ”visionärerna” givit upp tilltron till människans egen förmåga att tänka rätt och göra rätt i trafiken. Till och med vår egen folkrörelse MHF har uttryckt tvivel på att det går att avskaffa rattfylleriet i den takt som krävs för att uppfylla Nollvisionen. Den tekniska välsignelsen har kommit att heta alkolås.

Teknik och beteende behöver inte ställas mot varandra. Det viktiga är att betona både och utan att det ena utesluter det andra.
Nollvisionens misslyckande med 470 döda istället för 270 visar att det blivit för mycket av teknik och för lite betoning på bilisternas beteende.

Folk fortsätter att dö och allvarligt skadas i trafiken trots alla tekniska förbättringar och insatser.

Hur ska man då förändra individernas beteende i trafiken? Åke Blomdahls erfarenheter är ju ganska nedslående. Mina egna intryck är tyvärr likartade. Fotgängare strömmar över gatorna trots att det är ”röd gubbe”; vårystra sporthojsåkare far fram på bakhjulet mitt i stan, en bussförare med blinkande ljus snuddar vid framförvarande bils backspegel i över 90 km/tim, långtradare tar flera minuter på sig för att sega sig förbi andra långtradare i omkörningsfilen.

Var finns trafikvettet hos dagens bilister?

Kanske är det ett uppvaknande på gång. Jag har lagt örat mot marken och jag hör politikerna signalera till myndigheter och organisationer: ”Nu måste individerna göra comeback. Det räcker inte med förbättrad teknik för att få framgång.”

I folkrörelseöron är det som ljuvlig musik. Det är ju i dessa sammanhang som MHF historiskt haft sin betydelse. Att mobilisera och organisera individer som i sin tur påverkar andra individer. Då blir det bestående förändringar. MHF har morgondagens goda trafikanter i sina led, nu gäller det att räta på ryggen och vinna fler för vår trafiksäkerhetsövertygelse.